Backcasting är en planeringsmetod som bygger på att jobba baklänges från en tänkt framtida verklighet. Därvid skiljer det sig från många andra workshoptekniker som bygger på att planera framåt från nuet.
Jämfört med många andra tekniker leder Backcasting till mer kreativt tänkande och en ökad känsla av ägandeskap hos de som är med i processen.
Backcasting utvecklades på 1980-talet och har använts mycket i klimatarbete runt om i världen. Metoden bygger på grundfrågan: ”För att uppnå ett visst mål i framtiden, vad måste vi göra praktiskt idag och framåt?”. Backcasting fungerar särskilt bra där det inte finns färdiga lösningar och där målet är ambitiöst och kräver innovativa alternativ och nya idéer.
Till skillnad från ‘Forecasting’ handlar backcasting inte om att föresäga framtiden utan om att skapa framåtblickande arbetsplaner och utforska utmaningar.
Första steget handlar om att fastställa den önskade framtiden. Sedan arbetar deltagarna sig bakåt i tiden steg för steg för att fastställa vad som krävs för att uppnå framtidsvisionen.
Backcasting används för att skapa en plan kring en gemensam version av framtiden. Det handlar inte om att försöka förutsäga framtiden utan mer om att förutsäga vilka villkor och förutsättningar som kommer att krävas för att uppnå en önskad framtid.
Backcasting kan ske i större och mindre grupper. Det är viktigt att få med en bred grupp deltagare i backcasting för att så många olika perspektiv och insikter ska kunna få del i processen. Om viktig kunskap saknas under backcasting processen kan resultatet vara ofullständigt och av begränsat värde.
Backcasting kan ske som en separat process eller som en del i en större dialogprocess. Kostnaderna är liknande de som finns kring andra workshopformat.
Backcasting kan ske under ett par timmar. Resultaten kan ofta bli bättre av en längre process där deltagare får mer tid till reflektion och eftertanke. Själva skapandeprocessen är bara det första steget. Det är viktigt att skapa tid och plats för att resultaten ska användas i praktiken.